En ny artikelserie i Kyrkans tidning väcker en rad frågor. Som t.ex. när slutar vi vara en folkkyrka? Förutsatt då förstås att Svenska kyrkan är en folkkyrka i dag.
Jag kan inte säga att jag funderar mycket över vad det innebär att vara folkkyrka. Men någonstans tänker jag det har att göra med att vi är öppna för alla som söker sig till oss, och att vi finns överallt där människor finns.
I artikeln funderar Ann Aldén, kyrkoherde i Jönköping, runt begreppet.
– Termen kan stå för något nutida. Man får visserligen fundera över vilket eller vilka folk i folkkyrkan, det är problematiskt att det kan upplevas som ett försvar för det etniskt svenska. Men i grunden handlar folkkyrkotanken om ett inkluderande och om en teologisk öppenhet med tydligt centrum.
Folkkyrkan är en kyrka som det är okej att tillhöra även om man inte själv alltid är där, menar Ann Aldén.
– Det tar sig till exempel uttryck i känslan av att man vill höra klockorna ringa, som en symbol för vem man är och vill vara.
Kyrkans tidning
Begreppet förekommer en gång i Kyrkoordningen:
Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka med uppdrag att förmedla evangelium i ord och handling. Kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl som för den trosvisse,
Kyrkoordningen
Öven lagen pekar ut oss som folkkyrka:
Svenska kyrkan som trossamfund
1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.
2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.
Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan
Min fråga utifrån artikeln blir när är vi inte folkkyrka längre? När det inte står folkkyrka i lagtexten längre? När vi minskat till någon speciell nivå? Eller är det kanske inte en intressant eller relevant fråga?